Det börjar med råttorna. Snart därefter insjuknar
de första människorna. Den algeriska staden Oran
hemsöks av pesten och blir en stad i belägringstillstånd. Invånarna svarar på paniken och skräcken som sprider sig på olika sätt: vissa ger upp, andra söker syndabockar. Några få, som doktor Bernard Rieux, tar upp kampen mot den dödliga sjukdomen.
Pesten, Camus
***
Alla resor är inställda. I coronans fotspår. Så även min
resa till Belarus. De flesta sociala aktiviteter är också
inställda. Av samma anledning. Releasefesten för min
senaste bok till exempel. Skulle ha varit imorgon. Jag
hade sett fram emot den. Inte minst för att träffa massa bekanta jag inte träffat på länge, och som jag saknat. Vi är dock ett lydigt folk. När Folkhälsomyndigheten avråder från sociala kontakter lyder vi.
Begivenheterna kring vårdagjämningen tänker jag
i alla fall inte ställa in. Det må vara hur det vill med
corona.
***
– Det är nyår. Igen. Tjatigt? Sextiofjärde gången?
– Fel grabben! Tvåtusenfemhundrafemtionde gången. Sen de började räkna i alla fall.
– Sorry! Jag tänkte inte på tiden före mig.
– Nej. Jag förstod det. Och förresten, tycker du
verkligen att det är tjatigt?
– Egentligen inte. Försöker bara ta avstånd från
nostalgin.
– Så i själva verket är du nostalgisk?
– Kanske det.
– Och försöker spela cool?
– Cool vet jag inte. Hur tänker du?
– Att inte visa glädje över Norouz utan att kalla det
för tjatigt är väl att spela cool.
– Så har jag aldrig tänkt.
– Har du tänkt överhuvudtaget?
– Min ärade fru börjar bli oförskämd. Jag drog igång
Youtube för att lyssna på folkmusiken du sjunger, inte
för att låta dig var dum mot mig.
– Så jag ska sitta tyst i etern, hoppa fram när du behagar och trösta dig med min röst?
– Ja, typ. Och vad är det för fel om jag tänkt så?
– Det är inte riktigt så världen fungerar.
– Och du vet allt om hur världen fungerar förstås?
– Inte allt men tillräckligt för att förstå mig på hur
du känner.
– Jaså. Kan du i så fall vara snäll och berätta även för
mig hur jag känner!
– Som om du inte vet det själv.
– Jag går inte omkring och påstår mig vara allvetare.
85
– Det gör inte jag heller. Jag bara sa att jag vet hur
du känner dig.
Jag ångrar att jag satte igång musiken på Youtube
i första hand. Tänkte bara lyssna på en välkomponerad exposé över persisk folkmusik. Så här i vårdagjämningstider. Hamnat i ett obehagligt samtal med
sångerskan. En sångerska som jag inget vet om. Annat än att hon är sopran, oftast sjunger på franska och
är intresserad av persisk folkmusik. Söker på allas vår
Wikipedia. Hon härstammar från staden Rasht vid
Kaspiska havet. Det förklarar kanske namnet Darya
(hav på persiska). Vidare framgår det att hon har studerat vid konservatoriet i Toulouse 1991 och några
år framåt, är sångerska och kompositör och ganska
framgångsrik. Hennes foto påminner om en annan
av mina favoritsångerskor, Cecilia Bartoli. Cecilia är
född 1966. När Darya är född framgår inte av Wikipedia men räknar jag baklänges borde hon vara född
runt 1975, det vill säga strax innan den islamiska revolutionen i Iran. Vad som gör att hon är expert på hur
jag känner mig i min exil framgår inte av Wikipedia.
– Försöker du undvika vårt samtal?
– Varför skulle jag göra det?
– Inte vet jag. Säg det du.
– Jag bara ville ta reda på vem du är innan vi fortsätter.
– Och vet du det nu?
– Lite mer än innan men inte tillräckligt för att förstå varför du gör dig till tolk över mina känslor.
– Men lilla vän. Du är som en öppen bok just nu.
Vem som helst kan läsa dig.
– Och vad står där att läsa?
– Att du tycker synd om dig själv. Till att börja med.
Kanske inte för jämnan men just nu.
– Säger du det?
– Det gör jag. Och jag menar det. Du lyssnar på den
musik jag sjunger. Tänker på dess enorma bredd, på
alla dess variationer. På hur allt det här har varit en
del av din kulturella bakgrund, på hur du har berövats
ditt kulturarv.
– Gör jag?
– Absolut. Vidare tänker du på vilket lyckligt liv du
hade i ditt forna sammanhang. Välförankrad i samhället, med en egen kultur som inte var i behov av att
förklaras, eller försvaras, och med en utstakad framgångsbana.
– Och allt det där kunde utläsas av att jag lyssnar på
din röst?
– Allt det där och mycket mer.
– Ännu mer?
– Visst.
– Such as?
– Som hur du har förträngt alla dessa tankar under
alla dessa år. Hur du har tagit tag i en spade och börjat
gräva där du står. I stället för att hänge dig åt nostalgi.
Men nu, när du inte har behov av att ständigt vara i
rörelse kommer tankarna ikapp dig.
– Haha! Du har absolut fel.
– Har jag?
– Det är klart du har. Det är fullständigt meningslöst att dränka sig i hur det har varit. Något mitt folk
är bra på. Flera tusen år har gått sen de var stormakter och det är fortfarande det enda de har att stoltsera
med, och prata om. Sorgligt eller hur?
– Sök inte medhåll hos mig. Här får du inget. Jag ser
inget problem med att vältra sig i sitt förflutna.
– Ditt problem. Jag ser stora bekymmer med att se
bakåt hela tiden. Det är just det som hindrar mänskligheten från att utvecklas.
– Kanske det, men att skjuta undan tankarna betyder inte att de försvinner. Förr eller senare hinner de
ikapp dig. En vacker dag. Kanske på vårdagjämningen, när du är sextiofyra år gammal och inte behöver
fokusera på framdriften. Då kan du lyssna på en exposé över folkmusik och tänka på hur du, brutalt, dragits
upp med dina rötter från ett tryggt sammanhang, och
kastats ut i världen. Klara dig bäst du kan!
Jag orkar inte lyssna mer på »havet«. Det blir lätt
som på Louvren. Stänger av den Youtube-kanal jag
lyssnat på. Byter till El Condor Pasa i Simon & Garfunkels tappning. Då slipper jag moralpredikan. Alltid något.
***