OPUS 35
–Mammy! Kommer vi att stanna här nu? Jag me¬ nar för gott.
– Non mon chéri. Jag är rädd att vi måste fortsätta
resan ett tag till.
– Varför det? Jag är trött på att resa hela tiden.
– Men du vet, pappa är sjuk. Det behövs bra dokto¬
rer för att hjälpa honom.
– Men det finns massor av doktorer här. Även om
de pratar konstigt.
– Min älskade vän. Pappas sjukdom är mycket all¬
varlig. Det är inte många doktorer i hela världen som kan hjälpa honom. Vi måste åka dit expertis finns.

Carl¬Johan tystnar. Ingen idé att gnälla. Allt verkar förutbestämt. Han ser sig omkring. På högen med resväskor. Snart väller det in folk. Folk som packar in allt i bilar. Kör dem till flygplatsen och flyttar över allting till planet. Ett flygplan som inte ens är deras eget. Vårt plan har konfiskerats av den nya regimen har mamma sagt.
Regim? Vilket konstigt ord. Sist han hörde det var det hans faster som använde det. Hon som alltid ville gå ner i vikt. Levde på grapefrukt och bönor. Carl¬Johan kände dock till hennes hemlighet. När ingen såg på, stack hon till köket i smyg. Och gjorde sig en rejäl smörgås.
Mamma menar säkert något annat med regim.
Mackor kan inte ta ens flygplan ifrån en. Inte grapefrukt och bönor heller.
»Dvigaysya, starichok!« Vad betyder det? frågade Carl¬Johan. Den nya guvernanten kunde språket. Det säger flyttgubbarna till mig hela tiden.
– Flytta på dig lilla pojke, säger de.
– Får de säga så? Jag trodde jag heter CJ för familjen och hans kungliga höghet för alla andra.
Guvernanten tittade lite sorgesamt på honom men sa inget. En halvtimme senare satt hela familjen på planet och allt bagage var stuvat i lastutrymmet.
– Tar det lång tid innan vi är framme?
– Jättelång tid. Bäst att du sover en stund.
– Men jag vill inte sova. Jag vill gå i skolan. Saknar
mina klasskompisar.
Pappa hade gått i statliga skolor när han var liten.
Och sen hade han gått i internatskola. Ingetdera var särskilt roligt hade pappa sagt. Det skulle barnen slippa. Man hade inrättat en skola i deras hem, med bra lärare och allt. Det var tio elever i varje klass och skolan hade fyra klasser. En för varje barn i syskonskaran. Vare sig det var skolklass eller förskoleklass. En medlem av kungafamiljen i varje klass. Var de andra elever kom ifrån visste inte CJ. Deras pappor och mammor var generaler, ministrar och sånt men ingen av deras pappor var kung. Som hans egen var. Klasskompisarna var snälla. I alla fall hans. Dem saknade han.

Carl¬Johan försökte sysselsätta sig med tankar om skolan. I själva verket var han lite rädd för att flyga. Han var döpt efter sin farbror. En farbror som lär ha varit mycket populär och som hade omkommit i en flygolycka. Tänk om detsamma skulle hända honom. Tankarna flöt omkring i hans huvud men till slut lyckades han somna.
***
– Fröken Laila! Var vänlig och sluta störa lektionen. Du må ha varit prinsessa men här är du en elev bland alla andra. Och måste följa våra regler.

Det här är så himla orättvist. Lee¬Anne och Marcel har suttit hela lektionen och pratat och nu när Laila till slut tröttnar på tjattret och säger ifrån, är det hon som får tillsägelse.

Det gör ont. Och dagens händelse är inte särskilt unik. Alla människor i Lailas närhet utgår ifrån att hon har prinsessfasoner. Hon var bara ett år när de lämnad landet och två år när pappa gick bort. Hon har aldrig varit någon riktig prinsessa. Vet inte hur det är att vara en. Ändå tror alla att de måsta hacka på henne. Det här håller inte. Jag måste prata med mor. Och var är hon när man mest behöver henne? I Frankrike. Hon är jämt i Frankrike. Trivs bättre där säger hon men det struntar Laila i. Hon och hennes syskon har bara en förälder och hon ska vara här med dem. Nu med detsamma!
– Hej hjärtat! Har det hänt något?
– Måste det ha hänt något för att jag ringer min mamma?
– Nej. Givetvis inte, men när man ringer mitt i natten.
– Det är inte mitt i natten. Jag har precis slutat skolan.
– Du vet att vi ligger sju timmar före. Klockan är över midnatt här.
– Och?
– När man ringer så här sent till någon är det för att det har hänt något viktigt.
– Du är inte någon. Du är min mor. Och förresten. Det har hänt något viktigt.
– Ojdå. Berätta! Vad har hänt?
– Fröken. Det är vad som har hänt. Hon är dum. Och jag vägrar att sätta min fot i den där dumma skolan mer.

Det blir tyst i luren. Laila går bara i fyran, och det är tredje gången hon byter skola. Så kan det inte fortsätta.
– Nu ska vi inte fatta några förhastade beslut. Berätta! Vad har hänt!
– Det gamla vanliga. Så fort det händer något är det
mitt fel. »Prinsessfasoner« säger de. Jag vet inte ens vad det är.
Lailas röst brister. Hon börjar snörvla.
– Min käraste. Kan du inte försöka att stå ut terminen ut? Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Vi hinner då resonera om det hela i lugn och ro. Välja en ny bra skola om det behövs. Du kanske ska till internatet i Schweiz rent av. Kön dit är lång som du vet men det går säkert att göra något åt det.
– Aldrig i livet att jag går på internatskola. Du vill bara bli av med oss.
– Inte alls. Det var bara en tanke. För din egen skull.
– Tanke eller inte. Det kan du fetglömma. Jag går inte i någon dum internatskola. Och jag sätter inte min fot i den dumma skola jag gått i heller. Aldrig i helvetets alla djävlar.
– Vårda ditt språk Laila. Du vet vad vi tycker om folk som svär.
– Ja men det skiter jag i. Jag vill börja i en ny skola.
– Svär inte sa ja. Jag kommer upp nästa vecka. Då får vi prata om det hela.
– OK men jag kommer inte att gå i den här skolan mer. Det spelar ingen roll när du kommer.
Samtalet bryts där. Både mor och dotter fortsät¬ ter med sina tankar. Inget är löst egentligen men det känns alltid bra att ventilera.
***
Pappa är död sedan länge. Han led av NHL. »Non¬ Hodgkin Lymphoma«. En elak form av blodcancer. Ingen kunde bota honom. Hur mycket kung han än var. Sista tiden i livet hade han väldiga problem. Ständig trött, med feber i kroppen, kallsvett. Ont i benstommen. Och det kliade. Det kliade hela tiden. Det var det som var mest outhärdligt, tyckte pappa. Det och det faktum att han inte kunde bo kvar på ett och samma ställe, och få anständig vård.
Egypten och Panama där de hade bott ett tag saknade tillräckliga vårdresurser. Amerikanerna, pap¬ pas tidigare bundsförvanter, ville inte ha honom i sitt land. Då fanns det risk att den nya regimen skulle bli sur på dem.
Efteråt, när pappa var död och begraven tilläts Carl¬Johan och hans syskon bo i USA om de ville. Mamma ville inte bo i USA. Hon hade studerat i Paris och tyckte mycket om Frankrike. Ville gärna bo där. Carl¬Johans storebror, kronprinsen var däremot helt bestämd över att vilja bo i USA. Här kunde han flyga stridsflygplan, hur mycket han ville. Här kunde han även ragga brudar. Hur lätt som helst.
Några andra intressen hade inte storebror.
Efter pappas död bosatte sig familjen i Kalifornien. Familjen, det var barnen och deras respektive guver¬ nant. Mamma var mestadels i Paris.
Det var en kaotisk period i livet. Med en död far och en frånvarande mor. Att vara nummer tre i en fyrfaldig barnaskara var inte särskilt lätt heller. Det gäller att hitta sin plats i tillvaron. Något som inte är särskilt lätt när man är liten. Storebror och storasystern hade växt upp under den tid pappa styrde landet. De var i högsta grad priviligierade, med stor självkänsla. Carl¬ Johan och lillasystern hade inte haft samma förutsätt¬ ningar. De båda hade kommit till medvetande i exil. Inte lätt för två småbarn att vara föredettingar, innan de ens hunnit bli vuxna.
– Calle! Är jag en prinsessa.
– Det är du väl. Hurså?
– Ska inte prinsessor bo i slott?
– Hmm.
– Och respekteras av alla andra?
– Hmm.
– Vad menar du med allt hummande?
– Det är lite speciellt för oss om jag har fattat det
hela rätt.
– Speciellt? På ett bra eller dåligt sätt?
– På ett dåligt sätt kan man säga. Vi bor inte i vårt
eget land?
– Och varför gör vi inte det?
– Folk där ville inte ha oss längre. Det skulle vara
farligt att bo kvar.
– Jag är bara elva år, och du femton. Folk vet inget
om oss. Hur kan de inte vilja ha oss?
– Det var nog inte dig och mig de inte ville ha.
– Vilka var det då?
– Pappa, sägs det. Fast jag vet inte om det var pappa
de inte ville ha heller. De ville nog få till en förändring.
– Förändring i vad? Kan du förklara så att jag för
står?
– Ärligt talat? Jag vet inte om jag förstår det själv.
Som mamma säger hade folk aldrig haft det så bra som under pappas tid som kung.
– Och ändå ville de inte ha pappa?
– Visst låter det konstigt men så var det nog.
– Och nu bor vi här.
– Och nu bor vi här.
– Och jag är ingen prinsessa?
– Jo. Det är du visst men inte bland de människor vi lever med.