"Martina cyklade så fort hon kunde. Vinden fick hennes ögon att tåras ännu mer. Vad hade hon gjort för att förtjäna detta? Hon hade ju bara ställt upp för Tanja och Komet och så blev det så här. Hur skulle hon orka gå tillbaka till stallet och se dem tillsammans?

Det kunde inte vara långt kvar innan Tanja fick ta bort gipset, och då skulle hon kunna rida och ta hand om Komet alldeles själv. Kanske krävdes det att hon rörde vid silverskon i fullmånens sken - för sin egen skull den här gången …"