Mr Knightley skakade på huvudet. Fadern svarade i tillgiven ton: ”Åh, min kära Emma! Om du ändå inte vore så skicklig på att smida äktenskapsplaner. Snälla du, låt bli sådant i fortsättningen.””Jag lovar att jag inte ska ägna mig åt det för egen del, pappa, men jag måste verkligen få tänka på andra. Det är det roligaste jag vet!”Jag ska ha en hjältinna som ingen utom jag kommer att tycka särskilt mycket om”, skrev Jane Austen om sin roman Emma, som av många anses vara hennes främsta roman. Det är på en gång en kärlekshistoria, en komedi om vem som ska få vem och en berättelse full av gåtor. Överklassflickan Emma försöker para ihop sin väninna med byns unge kyrkoherde, som i sin tur blir intresserad av Emma, men det är Emmas betydligt äldre granne och mentor, Mr Knightley, som väcker hennes kärlek. Det har läsaren insett långt innan Emma själv har gjort det, men spänningen hålls vid liv ända till slutet. Ska de få varandra? Och vad ska Emmas bortskämde och dominerande far ta sig för om hon gifter sig?Emma utgavs på svenska första gången 1857. Då hette den Emma: eller talangen att uppgöra partier för sina vänner och enligt tidens sed angavs inte översättarens namn. 1956 översattes romanen av Sonja Bergvall, men nu är det dags för en ny översättning. Den är gjord av Rose-Marie Nielsen, en av Sveriges skickligaste och mest erfarna översättare.- Det är roligt att försöka göra en översättning som måste vara trogen originalet samtidigt som den ska kunna läsas och förstås idag, en språklig balansgång, säger Rose-Marie Nielsen. Austen hade ett språk som skiljer sig mycket från dagens engelska, och de gamla översättningarna är ganska snåriga att läsa, eftersom översättningar märkligt nog ofta åldras fortare än originalet. Andra svårigheter hos Austen kan vara syftningarna, vem avses i respektive sammanhang, och något som engelskan slipper men vi måste ta ställning till i vårt språk, nämligen tilltalet du eller ni, nog så svårt i ett klassamhälle som det tidiga artonhundratalets England.